Tillbaka på jobbet igen. Än så länge känns det okej. Jag har bara fyra månader i år, så...

E1

Idag var det återigen dags för möte på Arbetsförmedlingen. Vid det här laget förväntar jag mig inget annat än en utskällning och fula ord varje gång. Trots att de senaste mötena faktiskt gått fridfullt till. De verkade nästan mer förvånade över min "ansträngning". Känns fel.

E1 

Idag har jag rensat bland mina papper och hittade i adressboken visitkort till inte mindre än tretton olika arbetsförmedlare. Och trots detta så har ingen ännu förmedlat något jobb till mig. Är det bara jag som inte tycker att det stämmer?

E1

Idag hade jag mitt första möte med min nya coach. Han verkar faktiskt vara rätt vettig. Vi verkar dela samma åsikter och var t.o.m klädda på samma vis.

Än så länge är jag rätt nöjd med mitt påtvingade val. Jag gick på första instinkten, "magkänslan" om man så vill. 

Jag har möte med min handläggare om ett par veckor också. Vi får väl se vad han tycker. Jag har ju haft en intervju iallafall, nu ska jag bara söka lite fler jobb också.

E1

Då sitter man här och väntar på besked från ett par ställen igen då, det känns väldigt onödigt att skicka iväg en drös ansökningar när man inte vet om man redan har något jobb. Men har ingen hört av sig nästa vecka så blir det väl så ändå, så att man inte får piskan på sig igen...

E1 

Jag vaknade efter en natt fylld med mardrömmar och en stor klump i magen. Nu MÅSTE jag sätta mig i klorna på Arbetsförmedlingen igen, och sakta sakta bli söndersliten i små små delar. Jag som precis tejpat ihop mig.

Jag trodde ju att jag skulle slippa vattentortyren nu, ingen av mina kollegor måste ju, så varför måste jag?

Jag såg min gamla handläggare i centrum igår och jag var tvungen att gå därifrån. Ska det verkligen vara så?

E1

Helgerna är över och det är dags att ta itu med Arbetsförmedlingens största problem, att ta reda på vad jag vill bli när jag blir stor (om jag någonsin blir det). Men jag har verkligen ingen aning. Det var ingen som utmanade mig att ta reda på det när jag var liten. Hemma var det väl ingen som reflekterade över det, och skolan stjälpte snarare än hjälpte. När jag började skolan kunde jag redan läsa och skriva, vilket gjorde att jag mest fick sköta mig själv eller jobba med en kompis på svenska lektionerna.

När vi hade kommit för långt i läseböckerna blev vi snarare bestraffade än uppmuntrade och fick sitta och titta på de andra barnen när de läste. När man reflekterade över grammatiken på språklektionerna fick man veta att "det där ska vi inte lära oss än, det får ni ta nästa år". Jag gick ut högstadiet med mest fyror i betyg, utan större ansträngning. Läxor är tråkiga och lyssnar på läraren gör bara töntar. I gymnasiet slutade jag gå på lektionerna. Lärarna sade ju ändå inget som inte redan stod i böckerna.

Och nu står jag här, en hög år senare. Förvirrad.

E1 

Jag var på möte med min halvnya handläggare idag, han verkar rätt vettig, men vi får väl se...

Han tycker att jag ska skaffa min en Jobbcoach. Personligen så är jag väl inget större fan kanske.

E1